Hoppa till innehåll

Åka skidor i Italien

1 april, 2014

20140328-175709.jpg

Så här i efterhand känns det lite som en dröm, men det finns bildbevis på att vi var i Alperna förra helgen och åkte skidor.

Vår resa var kort. Fyra dygn, varav ett gick åt till själva resandet. Så vi fick tre skiddagar i den italienska byn Cervinia, strax nedanför Matterhorn, på gränsen till Schweiz. Smala vägar slingrar sig upp till byn som ligger på 2000 meters höjd. (Och på hyrbilen satt givetvis sommardäck. Hu!)  Vi anlände på kvällen och i mörkret såg vi ingenting utan fick ana oss till höjden. Vi kände den dock när vi kom fram och tog trapporna upp till vårt hotellrum. Inget flås. Lätt yrsel.

I hotellets lobby fanns en öppen spis och en bartender som hette Bogdan. Han serverade oss ett glas vin medan vi försökte förstå oss på pistkartan. Herregud, vilket myller av liftar och nedfarter!

Morgonen efter stod det klart att min önskan om att få se utsikten, att få åtminstone en halv dag med blå himmel, skulle gå i uppfyllelse. Stämningen var på topp vid frukostbordet, även om det fanns några små skador och krämpor som vi kunde ha klarat oss utan.

Efter frukosten hyrdes det skidutrustning och köptes liftkort och sen bar det iväg. Upp med lift efter lift. Upp, upp, upp 3480 meter på Monte Rosa.

20140328-175727.jpg

 

 

Att stå där uppe på toppen, med Schweiz i ryggen och de italienska backarna framför sig var en upplevelse som är svår att beskriva. Luften var tunn, himlen klarblå och känslan av litenhet fullkomligt överväldigande. Bergen, topparna, snön, stupen, solen, värmen, kylan – det var omtumlande. Kanske påminner en sådan naturupplevelse om religiositet, kanske känns det så att bli frälst. Det var glädje, på ett hisnande sätt.

 

Vi log när vi åkte världens tredje bästa nedfart, enligt CNN, och vi fortsatte le brett hela dagen. De duktigaste skidåkarna provade branta nerfarter, jag provade flacka i gott sällskap. Den första timmen kändes liftsystemet och alla nedfarter helt oöversiktligt. Men efter flitigt läsande av liftkartan och några åk upp och ner i samma backe lärde jag mig känna igen ett hörn där backarna var i min smak. Där låg passande nog också restaurangen Chalet Etoile och vi knep ett bord på uteserveringen.

Där på alptoppen satt vi,  i strålande sol en fredag i mars, och beställde in en lunch som vi sent ska glömma. Jag tänkte ta risotto, jag var riktigt sugen på risotto, men min kusin hade sagt att fisksoppan är det man ska äta på Chalet Etoile. Alla sa, att fisksoppan är toppen på Chalet Etoile! Så jag tog fisksoppan. Och, självklart, den var delikat. Kanske godast någonsin. Och innan fisksoppan kom in åt vi ost. Men herregud, vilka ostar. Jag älskar ostar! Och de här ostarna älskade jag alldeles särskilt mycket. Mmm!

 

Det jag inte uppfattade, eller det jag anade men försiktigt struntade i, var hur varmt det var och hur mycket vatten som behövdes för att inte få vätskebrist. Maken och vännerna klämde ett rekordlångt sista åk på 1,6 mil och hamnade i grannbyn Valtournenche medan jag och de stillsammare åkarna åkte direkt mot Cervinia. Väl på hotellet stod det klart att vila och mycket vatten var nödvändigt om det skulle vara möjligt för mig att delta vid middagen. Övriga, som hade bättre vätskebalans(?), begav sig till hotellets spa.

20140328-175821.jpg

Den första dagen var makalös! Den var en fullträff på alla punkter. Den andra dagen snöade det ymnigt och den sista dagen blåste det lite. Det blev tre helt olika skiddagar.

Sista dagen åkte vi i Valtournenche som ligger 500 meter längre ner än Cervinia. Där var första liften en hisnande upplevelse som fick både maken och mig att stirra tomt. Samtal som fördes i den liften vill jag förklara ogiltiga. Om jag sa något, eller om någon sa något till mig under färden upp så minns jag inget av det. Jag hade fullt upp med att…åka lift.

Det hade kommit 30 cm snö på natten och maken och jag hade bytt ut våra hyrskidor, han till skidor breda som plankor och jag till… ja, inga plankor men något mer avancerade skidor än de jag är van att åka på. Maken gjorde några riktigt roliga åk på sina värstingskidor och jag gillade känslan av att åka ovanpå all snö. Men, när det blev ordentligt brant saknade jag mina gamla hyrskidor från Karins sportbod i Lofsdalen. Åkningen i Valtournenche den dagen var strax över vad jag förmår och skidorna kändes tunga. Jag behärskade inte tekniken och benmusklerna räckte inte till. Jag fick ge allt jag hade och kände mig väldigt nöjd när jag landade på en liten bar nere i byn. Där var braskaminen tänd och där passade det förträffligt att vänta in de vassa åkarna.

Efter utcheckning och en pizza packade vi in oss i hyrbilen och åkte mot Milano. Vägen ner kantades av blommande träd och vattenfall. Det är sant! Jag vet, det blir nästan löjligt. Och lite så var Alperna, löjligt vackert och fantastiskt, på alla sätt och vis. En pärla till resmål.

Cervinia

21 mars, 2014

20140321-070019.jpg

Vi ska göra ett riktigt lyxigt avbrott i vardagen och reser hemifrån tidigt torsdag morgon. Bilen är fullpackad och stämningen är på topp trots den tidiga timmen. För första gången i mitt liv ska jag besöka Alperna!

Från Arlanda reser vi via Helsingfors till Milano. Därifrån tar vi oss med bil upp till byn Cervinia, på 2000 meters höjd.

Det är en lång resa att göra för tre dagars skidåkning. Det gäller att njuta av själva resandet också, och det går fint i gott sällskap. Tiden kan användas till goda samtal och inte minst till vila.

Livet rusar på i en fasligt snabb takt, nyss köpte vi liftkort för sju dagar i Lofsdalen, nyss tvättade vi femhundra maskiner smutsig tvätt efter veckan i fjällen, nyss veckhandlade vi femton kassar mat.

Och nu är vi här.

Det är viktigt att påminna sig om det, att nu är vi här. Just nu, händer det här.

Kärlek vänskap hat

17 mars, 2014

20140218-202529.jpg

av nobelpristagaren Alice Munro, ”den samtida novellkonstens mästare”. Jag har inte läst något av Munro tidigare.

Och jag läser sällan noveller. Alldeles för sällan tänker jag nu. Novellen har hyllats de senaste åren och jag ska inte säga emot. Bra noveller, som Munros, är kraftfulla. De är en roman i koncentrerad form, med tydliga karaktärer, miljöer och stämningar.

De passar den nutida människan, som kanske bara har ro att ta in något kortfattat. Ett avsnitt av en tv-serie, inte en film. En novell, inte en roman. Eller?

Men det är inte det som fångar och berör. Det är kanske mer fragmenten som blir tydliga och får utrymme i en novell. Det som verkar vara oviktigt och ointressant. Men som inte är det. Där någonstans, tror jag, hamnar mitt gillande av Munros texter.

När vi åkte hem

16 mars, 2014

20140316-183630.jpg

När vi åkte hem blev det vår. Vi chockades av årstidsbytet som kom så plötsligt och stirrade förvirrade ut genom bilrutan. Öppna marker som skiftade i grönt kastade sig över oss när vi körde ut ur skogen. Vad hände?

Vid den här tiden förra året skottade vi oss fram till husväggen här hemma. För att kunna vända näsan mot solen. Nu finns inte en gnutta snö kvar på tomten. Veckan i fjällen blev ett tvärt slut på vintern. Så konstigt.

Efter regn

11 mars, 2014

20140311-180941.jpg

Fredag och lördag vecka 10:Det regnar fredag eftermiddag! Ja, det är jämmerligt. Sämre sportlovsväder har jag då aldrig varit med om.

Men, belöningen kommer lördag morgon när vi vaknar upp till en spektakulär soluppgång över Sömlingshågna. Solen fortsätter att stråla hela lördagen. Äntligen kan jag sitta mot en husvägg och vända näsan mot solen!

Vi åker skidor hela dagen och njuter av solen och utsikten. Backarna är snabba efter regnet. Snabba men bra.

Lördag kväll bjuder på bastu, hämtpizza och melodifestival. Stugan som vi hyrde i sista sekund har blivit som vår egen. Vi tänder en brasa och myser ner oss alldeles fasligt i den stora soffan. Ska vi verkligen åka hem imorgon?

20140311-181038.jpg

20140311-181052.jpg

Sportlov 2014

10 mars, 2014

20140310-190839.jpg

Frekvent öppnande av väderappen verkar inte hjälpa. Vädret denna sportlovsvecka är grått. Här är ett par minusgrader, massor av snö, ingen vind och mulet. Och ingen sol.

Man kan inte få allt här i världen, kanske du tänker, och det är så sant! Vi har hyrt en fin stuga, med härlig utsikt och anslutning direkt till backen. Här i tystnaden mår vi gott. Så vi gnäller inte. Eller bara ytterst, ytterst lite. Jättelite. Över att solen inte visar sig.

Alla backar är öppna och barnen älskar att även Äventyret har tillräckligt med snö för att hållas öppen. Där kan man åka som i en bergodalbana mellan träden. Roligt för korta ben och korta skidor. Jobbigt för längre ben och längre skidor.

Uppe på Hovärkens topp ligger dimman tät och jag lyckas med bedriften att lura med mig sällskapets två nioåringar på lite åkning off pist däruppe. Ofrivilligt. Vi missar helt enkelt nerfarten i dimman. Det är brant och vi har bara några meters sikt. Lätt panik innan vi hittar pisten!

20140310-191056.jpg

Den goda sportlovsmaten! Maken har packat ner en köttbit av bästa kvalitet som han långsteker till tjälknöl. Vi lånar enbär till en lag och lägger ut murkelsåsen på gästerna.
Det blir en brakmiddag.

Dottern och jag är hemma i stugan ett par förmiddagar. Hennes ben är lite trötta och jag vårdar den sportlovsförkylning som jag traditionsenligt har dragit på mig. Eftersom stugan har ett fullt utrustat kök går det fint att utnyttja timmarna hemma till att baka (och läsa medan degen jäser). En dag bakar vi matbröd. Lyxigt! Och en dag bakar vi semmelbullar. Väldigt lyxigt!

Stockholm med vänner

3 mars, 2014

20140303-175615.jpg

Här sitter jag i en fjällstuga och vill skriva några rader om förra helgen när jag åkte till Stockholm med tre väninnor. Jag ska skriva om fjällen också, men först detta. Helgen i Stockholm var oerhört trivsam och bör inte glömmas bort.

På fredagskvällen tog vi tåget från Norrland i snöstorm, men anlände till Stockholm i regn. Timmarna på tåget använde vi till viktiga samtal, till medresenärernas stora glädje och förtret.

Vi installerade oss på Nobis Hotell och rusade genast ner till deras lounge för ett glas champagne. Och strax därefter god natt!

20140303-181024.jpg

Härliga miljöer på Nobis. Snygga lampor.

20140303-181147.jpg

På lördag morgon njöt vi av frukosten så länge vi bara kunde innan vi begav oss ut i ett soligt Stockholm som kändes som vår. Efter lätt shopping åt vi lunch på Eat i Mood-gallerian och strosade vidare mot Vetekatten. Stort fokus på föda med andra ord.

Äta, fika och prata är en bra sammanfattning av målen med helgen.

Vila är också viktigt, så sent på eftermiddagen vilade vi en stund på hotellrummet innan fördrinken i loungen. Där fick vi veta att det är ”ett jäkla drag” på Nosh & Chow där vi hade bord för kvällens middag. ”Ett jäkla drag” och fyra trötta mammor – hur ska den här kvällen sluta?

20140303-183124.jpg

Den slutade på bästa sätt, med god mat och festlig stämning. Personalen var lite för jäktad för vår smak, det är det enda. Och så saknades den djupfriterade bananen i efterrätten. Något som inte gjorde så mycket enligt servitrisen (?). Men annars mycket god mat och stämning. Och snygg miljö.

20140303-183628.jpg

Söndag morgon bjöd på repris av frukosten. Om möjligt ännu längre sittning. Sedan gick vi en guidad visning på Hallwylska museet och blev alldeles till oss. Det är ett museum att besöka om man inte har gjort det tidigare!

20140303-193203.jpg

Efter museet behövde vi lunch men utan att någon riktigt kan redogöra för hur det gick till stod det plötsligt allehanda sötsaker framför oss på Wienercafeet. En chokladbiskvi till lunch, jo, jag tackar jag!

Vi tackade personalen på Nobis för utomordentlig service och begav oss mot Sushiyama för den traditionsenliga tåg-sushin. Allt gick enligt planerna och vi kunde njuta av en trivsam tågresa hem. Glada, tacksamma och påfyllda!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.