Skip to content

Lätt men väldigt svårt

15 september, 2014

IMG_5157-0.JPG

Jag går i skogen på morgonen och både kroppen och själen blir överlyckliga. Idag är det två veckor sedan jag opererades och kroppen har lagat sig, faktiskt. Visst är det ändå häftigt?

Solen skiner och skogen är grön och mjuk och snäll. Att gå en lång morgonpromenad i skogen en måndag morgon är en nästan ofattbar lyx i min vanliga vardag och jag njuter verkligen.

Jag tänker på livet och hälsan. Det är lätt att göra det efter ett kirurgiskt ingrepp inbillar jag mig. Och det är samma gamla vanliga tankar som kommer faktiskt, jag bara vrider på dem en gång till och lägger upplevelsen av narkosen och operationen och det nu halva organet till andra upplevelser. För jag vet faktiskt precis vad den här kroppen behöver. Men om vissa av de nödvändigheterna är väldigt enkla så är andra hopplöst omöjliga att få till, trots vetskapen att de behövs. Hur gör man, undrar jag?

Skogen får frågan och svarar inte på en gång. Hon tänker väl. Jag får gå tillbaka i morgon och lyssna igen.

 

Helt fel

15 september, 2014

Trots det stora som hände igår, som alla pratar om idag, dagen efter valet 2014, tänker jag även idag skriva om det lilla. Men innan jag gör det vill jag uttrycka min rädsla och oro som är stor.  Det vore inte rätt att inte kommentera det. Det måste kommenteras. Och det måste kännas, tänkas och handlas. För det här är inte rätt.

Skånska rötter

10 september, 2014

IMG_4036

Jag vill berätta om en riktig drömresa som jag gjorde i våras. Första helgen i maj var det. Jag, pappa och sonen reste till min farfars barndomshem i Skåne.

Det var många saker som skulle klaffa för att resan skulle vara möjlig att göra och på något magiskt sätt gick allt i lås. Så den första maj reste vi i nästan tio timmar med buss, tåg och bil. Till Hjärsåslilla i Skåne.

Min farbror hade ställt i ordning ett rum till oss, och i gårdens andra rum huserade min syster med familj samt våra fyra kusiner. Och trots att huset är stort rymdes delar av släkten inte utan fick inhysas på pensionat i Knislinge. Ett riktigt, präktigt släktkalas med andra ord, i gården som min farfars farfar köpte 1878 men som byggdes redan på 1700-talet. Under tio år har min farbror renoverat och vårdat huset och resultatet är fantastiskt. Han har räddat ett stycke historia åt vår släkt.

I Skåne var det försommar, med blommande hägg och sprickfärdig syrén. Bara det gjorde mig häftigt förälskad. Men sen är det själva gården. Huset som rörde vid mitt hjärta. Den ligger vid Helga å och en stor gräsmatta med blommande äppelträd gjorde en sommarlängtande norrlänning varm och lite blödig. Päronträdet vid huset blommade också…

IMG_4011

Det är några mil till havet, men vad gör det när man har en hyrbil? En av dagarna åt vi lunch i Kristianstad och fyllde på med glass i Åhus. Sedan stannade vi till vid Yngsjö havsbad och sprang ner till stranden för att ta en titt. Inget badväder, men det var lätt att föreställa sig hur en julidag ter sig på stranden i Yngsjö.

På kvällarna dukades det långbord i salen och dagens kockar bjöd på middag. Pappa, sonen och jag la inte två fingrar i kors eftersom min syster och svåger tog på sig kockmössorna den kvällen vår familj skötte köket. Det hade lite med vår långa resa att göra. Släktens norrlandsfalang anlände sist, trots att vi startade först.

IMG_4080

Det var stort att komma till Skåne och gården i Hjärsåslilla. Det är en plats som alltid har funnits i mitt liv men som jag aldrig har besökt. Min pappa och hans syskon tillbringade sina sommarlov där och den har refererats till i så många situationer att den har varit högst verklig för mig, trots att jag aldrig hade satt min fot där. Min farfar har aldrig ägt gården och hade det inte varit för min farbror så hade jag med största sannolikhet aldrig besökt den. Det är på ett sätt sorgligt att jag inte fick uppleva den tidigare, men fantastiskt att jag fick se den nu. Jag tänker att nu var tiden inne, och därför blev det ett alldeles särskilt skimrande möte.

Vi gjorde flera härliga skånska utflykter under helgen. Vi besökte Bäckaskog slott och fikade på mysigt skånskt café med konst. Vi gick på skrämmande stor loppis och stannade för att fota Wanås slott eftersom vi inte hann mer. (Dessutom blev bilderna dåliga, så till Wanås måste vi återvända, och avsätta en hel dag.) Men det bästa var när två släktingar som bor i Skåne, och som har ett stort intresse för släktforskning, tog oss med på en guidad tur på kyrkogårdar och platser med anknytning till vår familj. Jag blev oerhört fascinerad av de människoöden som berättades för mig. Av de människor som levde före mig.

På gården i Hjärsåslilla finns mängder av ledtrådar till dessa liv. När vi tittade på gamla foton, läste brev och anteckningar, och vågade oss upp på vinden fick vi tusen frågor. En önskan att förstå varför livet blev som det blev för dessa våra anfäder. Valde de själva eller valde livet åt dem?

Det är starka intryck och när vi lämnar Skåne på söndagen är det med en övertygande känsla av att jag måste återvända. På tåget hem sitter förfäderna bredvid mig, utan att svara på mina frågor givetvis, men ändå. Dessa människoliv. Dessa, i all sin enkelhet, människoöden.

Väl hemma dimper strax ett tjock kuvert ner i brevlådan. Det skånska släktträdet! Postat av de skånska släktingarna. Jag kastar mig över det, med en entusiasm som för en vecka sedan var mig helt främmande. Och vad händer? Det första jag ser är något som inte kan stämma. Eller? Jag måste fråga pappa. O, så spännande!

Skogspromenaden

9 september, 2014

IMG_5126.JPG

När jag har har låst dörren tar det knappt en minut att nå skogskanten. 51 sekunder, jag tog tid idag. Efter 88 steg står jag på stigen.

Skogen. Bästa stället att hämta kraft och läka ihop sig på. Helt klart.

Jag tänkte att jag kan berätta för dig hur skogen såg ut och luktade idag. Om du inte hann dit. Om du bara hann jobba och hämta-lämna, tvätta-städa.

Skogen var fortfarande djupt grön även om små gula blad sprider ut sig och påminner om att det är september. Det regnade stilla och luften var frisk. Jag mötte ingen, såg inga djur och hörde inte många ljud förutom regnet. Träden stod där de alltid står och stigar gav mig möjlighet att gå varhelst jag ville. Jag gick en liten vända och tänkte på just ingenting. När jag vände hemåt tog regnet i och jag fick ta på mig regnjackans huva.

Så var det idag, i skogen.

Tid att blogga

9 september, 2014

 

IMG_5116.JPG

 

Hoppsan! Här har inte bloggats på ack så länge. Så kan det vara.

Men nu är det så att jag har lite tid, för jag jobbar inte. Jag ligger hemma i sängen och återhämtar mig efter en operation. Och efter en vecka känner jag mig lite som mig själv, i huvudet mest, och vad passar då bättre än att skriva några rader?

Åka skidor i Italien

1 april, 2014

20140328-175709.jpg

Så här i efterhand känns det lite som en dröm, men det finns bildbevis på att vi var i Alperna förra helgen och åkte skidor.

Vår resa var kort. Fyra dygn, varav ett gick åt till själva resandet. Så vi fick tre skiddagar i den italienska byn Cervinia, strax nedanför Matterhorn, på gränsen till Schweiz. Smala vägar slingrar sig upp till byn som ligger på 2000 meters höjd. (Och på hyrbilen satt givetvis sommardäck. Hu!)  Vi anlände på kvällen och i mörkret såg vi ingenting utan fick ana oss till höjden. Vi kände den dock när vi kom fram och tog trapporna upp till vårt hotellrum. Inget flås. Lätt yrsel.

I hotellets lobby fanns en öppen spis och en bartender som hette Bogdan. Han serverade oss ett glas vin medan vi försökte förstå oss på pistkartan. Herregud, vilket myller av liftar och nedfarter!

Morgonen efter stod det klart att min önskan om att få se utsikten, att få åtminstone en halv dag med blå himmel, skulle gå i uppfyllelse. Stämningen var på topp vid frukostbordet, även om det fanns några små skador och krämpor som vi kunde ha klarat oss utan.

Efter frukosten hyrdes det skidutrustning och köptes liftkort och sen bar det iväg. Upp med lift efter lift. Upp, upp, upp 3480 meter på Monte Rosa.

20140328-175727.jpg

 

 

Att stå där uppe på toppen, med Schweiz i ryggen och de italienska backarna framför sig var en upplevelse som är svår att beskriva. Luften var tunn, himlen klarblå och känslan av litenhet fullkomligt överväldigande. Bergen, topparna, snön, stupen, solen, värmen, kylan – det var omtumlande. Kanske påminner en sådan naturupplevelse om religiositet, kanske känns det så att bli frälst. Det var glädje, på ett hisnande sätt.

 

Vi log när vi åkte världens tredje bästa nedfart, enligt CNN, och vi fortsatte le brett hela dagen. De duktigaste skidåkarna provade branta nerfarter, jag provade flacka i gott sällskap. Den första timmen kändes liftsystemet och alla nedfarter helt oöversiktligt. Men efter flitigt läsande av liftkartan och några åk upp och ner i samma backe lärde jag mig känna igen ett hörn där backarna var i min smak. Där låg passande nog också restaurangen Chalet Etoile och vi knep ett bord på uteserveringen.

Där på alptoppen satt vi,  i strålande sol en fredag i mars, och beställde in en lunch som vi sent ska glömma. Jag tänkte ta risotto, jag var riktigt sugen på risotto, men min kusin hade sagt att fisksoppan är det man ska äta på Chalet Etoile. Alla sa, att fisksoppan är toppen på Chalet Etoile! Så jag tog fisksoppan. Och, självklart, den var delikat. Kanske godast någonsin. Och innan fisksoppan kom in åt vi ost. Men herregud, vilka ostar. Jag älskar ostar! Och de här ostarna älskade jag alldeles särskilt mycket. Mmm!

 

Det jag inte uppfattade, eller det jag anade men försiktigt struntade i, var hur varmt det var och hur mycket vatten som behövdes för att inte få vätskebrist. Maken och vännerna klämde ett rekordlångt sista åk på 1,6 mil och hamnade i grannbyn Valtournenche medan jag och de stillsammare åkarna åkte direkt mot Cervinia. Väl på hotellet stod det klart att vila och mycket vatten var nödvändigt om det skulle vara möjligt för mig att delta vid middagen. Övriga, som hade bättre vätskebalans(?), begav sig till hotellets spa.

20140328-175821.jpg

Den första dagen var makalös! Den var en fullträff på alla punkter. Den andra dagen snöade det ymnigt och den sista dagen blåste det lite. Det blev tre helt olika skiddagar.

Sista dagen åkte vi i Valtournenche som ligger 500 meter längre ner än Cervinia. Där var första liften en hisnande upplevelse som fick både maken och mig att stirra tomt. Samtal som fördes i den liften vill jag förklara ogiltiga. Om jag sa något, eller om någon sa något till mig under färden upp så minns jag inget av det. Jag hade fullt upp med att…åka lift.

Det hade kommit 30 cm snö på natten och maken och jag hade bytt ut våra hyrskidor, han till skidor breda som plankor och jag till… ja, inga plankor men något mer avancerade skidor än de jag är van att åka på. Maken gjorde några riktigt roliga åk på sina värstingskidor och jag gillade känslan av att åka ovanpå all snö. Men, när det blev ordentligt brant saknade jag mina gamla hyrskidor från Karins sportbod i Lofsdalen. Åkningen i Valtournenche den dagen var strax över vad jag förmår och skidorna kändes tunga. Jag behärskade inte tekniken och benmusklerna räckte inte till. Jag fick ge allt jag hade och kände mig väldigt nöjd när jag landade på en liten bar nere i byn. Där var braskaminen tänd och där passade det förträffligt att vänta in de vassa åkarna.

Efter utcheckning och en pizza packade vi in oss i hyrbilen och åkte mot Milano. Vägen ner kantades av blommande träd och vattenfall. Det är sant! Jag vet, det blir nästan löjligt. Och lite så var Alperna, löjligt vackert och fantastiskt, på alla sätt och vis. En pärla till resmål.

Cervinia

21 mars, 2014

20140321-070019.jpg

Vi ska göra ett riktigt lyxigt avbrott i vardagen och reser hemifrån tidigt torsdag morgon. Bilen är fullpackad och stämningen är på topp trots den tidiga timmen. För första gången i mitt liv ska jag besöka Alperna!

Från Arlanda reser vi via Helsingfors till Milano. Därifrån tar vi oss med bil upp till byn Cervinia, på 2000 meters höjd.

Det är en lång resa att göra för tre dagars skidåkning. Det gäller att njuta av själva resandet också, och det går fint i gott sällskap. Tiden kan användas till goda samtal och inte minst till vila.

Livet rusar på i en fasligt snabb takt, nyss köpte vi liftkort för sju dagar i Lofsdalen, nyss tvättade vi femhundra maskiner smutsig tvätt efter veckan i fjällen, nyss veckhandlade vi femton kassar mat.

Och nu är vi här.

Det är viktigt att påminna sig om det, att nu är vi här. Just nu, händer det här.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.